– En helhetssyn på skolans
uppdrag och verksamhet

Tillägnelse och reflexion

20111206112925_Elle KeyLäser en intressant artikel i DN om Ellen Key och hennes tankar kring skola och pedagogik. Fastnar speciellt för några saker. Exempelvis att Ellen Key menade att – Kunskap kan aldrig vara målet – Bildning är målet. Och bildning är ”det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss. Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium. Ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser, desto mer utveckling har vi av ett studium”. Ellen Key menar att två begrepp är av särskilt värde för att bildning ska ske; tillägnelse och reflexion. Och med det menar hon att det är viktigt att den som läser en text, eller på annat sätt tar in nya kunskaper, ges möjlighet att göra den till sin (tillägnar sig den) och att det görs bäst genom att eleverna ges möjlighet till reflexion. Att få möjlighet att reflektera kring den nya kunskapen och dess relation till annan tidigare erövrad kunskap men även i förhållande till egna upplevelser och erfarenheter. Att få samtala om den nya kunskapen, reflektera, argumentera och få ta värderingsmässig ställning till den. På så sätt kan kunskapen bli ens egen och då blir den också verktyg att använda i livet. Det här är, tror jag, även nyckeln till att få skolans två uppdrag – kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget – att löpa parallellt och berika varandra. Om vi ger eleverna möjlighet att värderingsmässigt reflektera och argumentera kring den kunskap de inhämtar så får vi en vinn vinn situation. Kunskapen blir till bildning (egna verktyg att använda i livet) och samtidigt utvecklar vi elevernas förmåga till värdegrundsbaserad reflektion. Och då uppfyller vi båda skolans uppdrag. Ellen Key levde och verkade i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet men hennes två begrepp – Tillägnelse och Reflexion är högst relevanta även idag och borde vara målbilden för alla lärare. Länkar: DN artikel Ellen Key

Det är aldrig en överraskning

Jag har en föreläsning som har titeln – Cannabis är inte det första man röker. Jag skulle också kunna ha föreläsningar med titlar som – Ett kriminellt gäng är inte den första gemenskap man har försökt tillhöra – eller – Att skära sig i handlederna är inte det första ropet på hjälp. Vad jag syftar på med dessa titlar är att det alltid, alltid finns och har funnits varningssignaler hos de ungdomar som vi sedan finner i ett drogberoende, i ett kriminellt gäng eller med självskadebeteenden. Och vi vuxna som möter barn och unga måste bli bättre på att se dessa signaler och framförallt ta ansvar och agera när vi gör det. För hur tragiskt är det inte med kommentarer, i efterhand, som – Ja det där såg man redan på dagis att han skulle bli kriminell. Då måste man ju ställa sig frågan, varför gjorde vi inte något då? Och varför gör vi inte något åt de barn och ungdomar som vi känner att vi håller på att tappa greppet om. Som är på väg bort från oss, men på väg in i ett destruktivt beteende. För som sagt varningssignalerna de finns där alltid, alltid. Det är aldrig en överraskning när vi står med resultatet framför oss. Föräldrar har det största ansvaret för sina barns fostran och utveckling. Men därefter har förskola, skola och gymnasium ett stort ansvar för att våra barn och ungdomar utvecklas till välmående och demokratiska samhällsmedborgare. Ibland brister föräldraskapet och barn och unga får inte den trygghet och vägledning som de behöver hemifrån. Det är något som inte får ske, men som sker dagligen och av många anledningar. Vi kan tycka att det är hemskt när en förälder inte tar, eller inte klarar av sitt föräldraskap. Men som sagt det kan finnas många orsaker till att man inte klarar av det. Jag tycker dock att det är än värre när de samhällsinstitutioner som förskola, skola och gymnasium som har ett samhällsuppdrag att stödja barn och ungdomar inte tar ansvar. Inte ser, inte agerar, inte drar i nödbromsen, inte slår på larmsirenen när de första varningssignalerna visar sig. Att man tänker och säger att det där är någon annans ansvar. Eller det där har vi inte tid med. Det är inte vårt uppdrag. Vi måste prioritera annat. För ett tag sedan träffade jag en rektor. Jag hade genomfört en föreläsning om hur skolan kan förebygga tobaksbruk bland eleverna. Bland annat hade jag tagit upp sambandet mellan rökning av tobak, och rökning av cannabis. Ingen röker cannabis som inte först har rökt tobak. Och det är skrämmande vanligt förekommande bland unga som röker att de testar på cannabis. Jag hade också visat på delar i skollagen, läroplanen och i tobakslagen som ger skolan och inte minst rektor i uppdrag att arbeta tobaksförebyggande. Jag hade visat på verktyg och på resultat från skolor som arbetat med frågan framgångsrikt. Den här rektorn, som fångade mig på vägen ut frän föreläsningssalen, tackade för föreläsningen men ville samtidigt påtala en stor brist. Och det var att jag inte med siffror hade kunnat visa på att tobaksförebyggande arbete på en skola ledde till att kunskapsmålen uppfylldes i större utsträckning. Han menade att så länge jag inte kunde visa på att tobaksförebyggande arbete påverkade uppfyllandet av kunskapsmålen positivt så kommer inte han eller någon annan rektor att lägga ned särskilt mycket tid på tobaksförebyggande insatser. Jag svarade då att forskningen har visat att de mest framgångsrika skolorna är de som prioriterar både sitt kunskapsuppdrag och sitt fostransuppdrag. Men sa samtidigt att det naturligtvis skulle vara en fördel om jag kunde ha visat på att tobaksförebyggande arbete har en positiv effekt på kunskapsmålen. Nu när lite tid har gått sedan vårt samtal har jag kommit fram till följande. Det är ganska rimligt att anta tobaksförebyggande arbete även påverkar enskilda elevers skolframgång. Att slippa ha abstinens under lektionstid är en av de positiva faktorerna. Men oavsett det – varför ska jag behöva visa att tobaksförebyggande arbete har effekt på kunskapsmålen för att den här rektorn ska ta tag i frågan? Om vi vänder på det så skulle jag med andra ord behöva visa på att undervisningen i matematik påverkade drogbruket bland eleverna eller deras utveckling till demokratiska samhällsmedborgare, annars kan vi strunta i matematiken. Nej, den här rektorns resonemang, bara tydliggjorde ytterligare att kunskapsuppdraget och fostransuppdraget inte prioriteras lika trots att skolans styrdokument säger att det ska vara så. Trots att forskningen säger att det är precis det som utmärker det riktigt framgångsrika skolorna. Och trots att vi vet att skolor som tar både kunskaps- och fostransuppdraget på allvar förändrar livslinjer för barn och unga vars framtidsutsikter var mörka till det bättre. Kunskap och social fostran är det som skapar trygga demokratiska individer. En skola som bara satsar på kunskap och inte tar sitt sociala ansvar slår ut individer och skapar samhällsproblem. Tyvärr står det klart att om den låt-gå-inställningen till fostransuppdraget och att skolan ska skydda och vara ett förebyggande stöd för sina elever, som rektorn ovan (och många med honom) ger uttryck för, ska vara den rådande. Då kommer vi även fortsättningsvis att säga – ja det där var knappast en överraskning att Pelle blev kriminell. Det sa vi till varandra i lärarrummet redan när han gick i femman. Men vad skulle vi kunna ha gjort åt det?

Samverkan kräver gemensam målbild

Läser i artikel i SVD om att kriminella gatugäng etablerar sig och får en allt större spridning i Sverige. Artikelförfattaren menar att om vi inte som samhälle agerar mot rekryteringen av unga till dessa kriminella gäng så står det inte långt när innan vi har det som i USA. Vad ska vi då göra? Jo, artikelförfattaren menar, som har tittat vad forskningen ger vid hand, att vi måste få till verksamhetsöverskridande samverkan. I artikeln ges exemplet polis, socialtjänst och skola. Det här är inte, varken problemet eller den föreslagna lösningen, något nytt under solen. Det har vi vetat länge. Hur kommer det sig då att det inte i någon större utsträckning sker samverkan mellan polis, socialtjänst och skola? Eller rättare sagt, för det finns säkert de som menar att man visst samverkar, varför kan vi inte läsa om goda framgångsrika exempel på detta? Vi vet ju att det är det här vi ska göra.Jag har jobbat en del med den här problematiken och min erfarenhet är att ofta när skola, polis och socialtjänst närmar sig varandra så blir det ett nollsummespel. Det är tre väldigt olika verksamheter och därigenom kulturer och språk som möts. Det blir ofta en kulturkrock där man fokuserar på olikheterna i verksamheterna och deras uppdrag snarare än att försöka se vad man har gemensamt och vad man vill uppnå. Det blir ofta låsta positioner och en diskussion där ansvaret flyttas runt utan att egentligen få fäste i någon verksamhet (då det handlar om förebyggande insatser). Problemet är någon annans inte vår verksamhets. Och därför sker inte den samverkan som behövs. Men om vi istället för vars och ens verksamhet och det som skiljer verksamheterna åt börjar i en annan ände. Så kan vi ganska snart se att skola, polis och socialtjänst har ett gemensamt mål, ett gemensamt samhällsuppdrag. Att bidra till ett tryggt samhälle, ett samhälle där barn och unga kan växa upp och utvecklas med framtidstro till välmående samhällsmedborgare. Det ingår med andra ord i samtliga verksamheters uppdrag att motverka att unga attraheras av och rekryteras till kriminella gäng. Vilket varken är bra för ungdomarna eller samhället. Men var för sig står sig verksamheterna slätt i sitt samhällsuppdrag. Speciellt om de försöker skjuta över ansvaret för den här frågan på någon annan. ”Att förebygga kriminalitet måste ju vara, polisens….. skolans….. socialtjänstens uppdrag…. Inte vårt!”Men om vi istället utgår från det gemensamma uppdraget/målet och dessutom tar med oss vad forskningen säger om vilka metoder som är de mest verkningsfulla, har vi en enorm potential i att få dessa aktörer kring ett och samma bord. Att få dem att komma överens, se möjligheterna och börja agera tillsammans. Det handlar om ett antal kärnfrågor som måste finna sin lösning: Vad gällande kompetens och resurser kan var och en utifrån sitt uppdrag och sin verksamhet bidra med för att vi ska uppnå det gemensamma målet? På vilket sätt kan vi stödja varandra? Hur undanröjer vi alternativt kringgår strukturella och organisatoriska problem som motverkar samverkan och att vi uppnår vårt mål? (Alltså hur sätter vi målet i fokus istället för strukturella eller organisatoriska hinder?) Hur kommunicerar och återkopplar vi till varandra? Hur följer vi upp och vidareutvecklar vårt arbete såväl inom den egna verksamheten som i vår samverkan?Sammanfattningsvis – Gemensam målbild, gemensamt ansvarstagande, effektiva verktyg, kommunikation, vilja och kreativitet att lösa såväl mellanorganisatoriska som interna problem. Det tror jag är grunderna för att verksamheter tillsammans ska göra skillnad i det förebyggande arbetet. Låt oss sträva efter det. Länkar: SVD artikel Gatugäng redan en realitet……

Inte allt man lär sig i skolan är av godo

Idag börjar cirka 100 000 7 åringar i skolan. Innan de har gått ut gymnasiet kommer mer än hälften av dem röka och/eller snusa. (Läs A Non Smoking Generations pressmeddelande – länk nedan) Skolan är tyvärr fortfarande en plats där många barn och ungdomar lär sig att röka och snusa. Trots lagstiftning är svenska skolgårdar den plats där barn och ungdomar dagligen möter och erbjuds tobak. På så sätt är skolan en gigantisk smitthärd av det dödliga virus som nikotinberoende är. Vilka andra virus skulle vi tillåta få husera fritt på de flesta skolgårdarna. Utvärderingar och forskning är entydig. Skolor som tar tobaksfrågan på allvar, arbetar efter de metoder som finns och är utvärderade får resultat på elevernas tobaksbruk. Vill vi så kan vi göra något åt det här med andra ord. Finns det då någon ursäkt att inte göra det? Länkar: Pressmeddelande A Non Smoking Generation

Som man frågar får man svar

20110630121858_democracy21 Det här med forskning och undersökningar är ett kapitel för sig. För tre veckor sedan skrev statsvetaren och forskningsledaren Staffan I Lindberg på DN Debatt om den undersökning som han arbetar med. Denna undersökning visade att: ”Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar”. I förrgår på DN Debatt löd rubriken: ” Unga svenskars stöd för demokrati är grundmurat”. Forskarna Erik Amnå, Andrej Kokkonen, Mikael Persson och Håkan Stattin presenterade där sin undersöknings resultat och med – som rubriken antyder – diametralt motsatt slutsats. Jag läser båda debattartiklarna parallellt och ser att man i respektive undersökning (utav vad som går att läsa i debattartiklarna) har så att säga två vägar in. I det som Lindberg lyfter fram är frågorna ur ett demokratiperspektiv ”negativt ställda” – exempelvis – vore det ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behövde bry sig om demokratiska val? Och då har 26% av de unga som ingått i undersökningen svarat ja på den frågan. Medan i de andra forskarnas undersökning är frågorna ur ett demokratiperspektiv ”positivt ställda” – exempelvis – Instämmer du i följande påstående; alla medborgare bör ha rätten att fritt välja sina ledare? Och då har 95% av alla unga som ingick i den undersökningen svarat ja. Man behöver inte vara mattegeni för att se att de här två undersökningarna inte harmonierar. Och man förstår då varför Lindberg har kommit fram till en slutsats och Amnå, Kokkonen, Persson och Stattin till en annan. Men ursäkta en lekman (som inte kan ståta med en forskar eller professor titel – men dock satt som utredare I samband med ett regeringsuppdrag till Skolverket att precisera och lyfta fram demokratifrågorna i grundskolans utbildning), bör man inte fundera lite över just det faktum att svenska ungdomar verkar kunna svara lite hur som helst på frågor om demokrati beroende på hur frågan ställs. Jag betvivlar inte någon av undersökningarnas resultat, jag tror att båda stämmer. Jag tror nämligen att svenska ungdomar till stor del har bra kunskaper om demokrati det vill säga vad det är och vad det inte är. Och utifrån det ska man ju hålla med om påståendet att alla medborgare fritt ska få välja sin ledare. Men jag tror samtidigt att många ungdomar inte värderingsmässigt reflekterar över demokratins innehåll och grunder och därför är det för många av dessa fullt möjligt – att svara ja på båda ovanstående frågor. Det vill säga, att det även kan låta rätt bra med en stark ledare som kan leda landet utan att ta hänsyn till demokratiska regler. Alltså beroende på hur frågan ställs, så får man svar. Och det är det allvarliga i det hela. Att många svenska ungdomar har ett mekaniskt och ickereflekterande förhållningssätt till demokrati. Jag håller därför fortsatt med Staffan I Lindberg när han i sin debattartikel ställer frågan om hur skolans demokratiundervisning är upplagd, när en sådan stor del av våra ungdomar ger ”odemokratiska” svar. Skolan är i demokratins tjänst och ska vara demokratins absoluta försvarare. Skolan har ett samhällsuppdrag att fostra ”goda demokrater”. I det ligger inte enbart att eleverna ska få kunskap om demokratins framväxt från de gamla grekerna och fram till idag. I det ligger även att eleverna ska ges möjlighet att reflektera över och förstå demokratins värden, kunna finna och ge argument som står upp för demokratin, att kunna delta i demokratiska processer och acceptera och leva efter demokratins spelregler. Uppdraget är redan glasklart formulerat i skollag, läroplaner och kursplaner. Det är undervisningen som behöver utvecklas. Och det finns goda exempel att hämta från skolor och stödmaterial. Men även från idéer utanför skolan. Den som är intresserad kan skicka ett mail till oss på Skoluppdraget.se så ska vi ge några exempel. Det krävs även en skolmiljö som bygger på ett reellt elevinflytande, det vill säga som gör att eleverna även i sin vardag omfattas av demokrati. Även här har vi ett antal goda exempel på lager – så hör av er om intresse finns. Länkar: Debattartikel DN Amnå/Kokkonen/Persson/Stattin Debattartikel DN Staffan I Lindberg
© Copyright 2015
Niklas Odén
E-post: niklas@skoluppdraget.se
Tel: 070 637 05 02
Webb: skoluppdraget.se
Skoluppdraget.se
Links of Importance Niklas Odén AB
Bondegatan 21 Julius hus/Happen
116 33 Stockholm