Tittade på programmet Lyxfällan i torsdags. Programmet där de två programledarna Patrick Grimlund och Magnus Hedberg hjälper en person eller ett par att reda upp sin tilltrasslade ekonomi. I torsdags var det en ung tjej, Rosanna, som fick ”hjälp”. Programmet är naturligtvis kraftig vinklat men belyste denna gång något som är ett minst sagt fascinerande och lite skrämmande samtidsfenomen. Nämligen det tvådelade liv som många, framförallt unga lever idag. Ett liv på nätet och ett i verkligheten.Rosanna i programmet Lyxfällan är bloggare och helt uppenbart lever hon ett liv på sin blogg och ett annat i verkligheten. På bloggen beskrivs en glamorös slacker tillvaro där Stureplans krogar, nattliv och taxiresor ingår. Ett liv som omsätter 10-tusentals kronor i månaden, pengar är inte en trång sektor så att säga. I verkliga livet jobbar Rosanna sporadiskt, när hon orkar och vad det verkar, känner för det. Bloggen och blogglivet är viktigare än att jobba och få in pengar till det verkliga livet. Vilket i sin tur leder till kreditkortsskulderna har samlats till en ohanterlig hög och kronofogden närmar sig. Men om det står inget i bloggen. Där fortsätter partylivet.Väldigt många barn och ungdomar har en egen blogg och/eller Twittrar. En majoritet av landets femtonåringar ”är” på facebook. Men vad är det som de visar upp på de digitala arenorna och vad får det för konsekvenser?I bloggar och på facebook är det ytor som visas upp. Där visar vi, den ofta konstruerade, bilden av oss själva. Det vill säga det som vi vill visa upp. Vi bygger en image. Och det gäller inte bara barn och ungdomar, även vuxna vill ”se bra ut” på facebook. Det byggs luftslott, ibland gigantiska, som får konsekvenser i riktiga livet. Som exempelvis i Rosannas fall. Bloggar, twitter, chatter, facebook med mera är fantastiska verktyg för informationsspridning, nätverksbyggande och kunskap. Men när man hellre går hem till sin dator än till en kompis för att umgås. När man på facebook har hundra vänner men ingen i verkliga livet. När man i sin blogg vågar uttrycka sina högsta drömmar men inte vågar öppna munnen i klassrummet. När man släpper alla spärrar man har i verkliga livet och skriver skit om andra. När man har målat upp en bild av sig själv man inte kan leva upp till i verkligheten och ballongen spricker. Vad händer då? Den generation barn och ungdomar som nu växer upp lever sina liv i två världar. Jag tror att det är viktigt att vi faktiskt belyser den problematik som kan uppstå. Jag har själv under de senaste två veckorna pratat med tre ungdomar i 18-års åldern. Ingen vetenskaplig undersökning direkt men ger ändå en bild. Den ena sa att hon aldrig hade reflekterat över den här skiljelinjen mellan digital och reell verklighet. Den andre berättade att hon sedan ett år tillbaka var facebookfri. Hon hade tröttnat på att umgås med ytor och därför avslutat sitt konto, berättade hon. Den tredje berättade att hon slutat blogga, hon uppfattade som en oerhörd stress att hela tiden måla upp en perfekt bild av sig själv. Det är min övertygelse att det här är en mycket viktig fråga att lyfta med våra barn och ungdomar. Med perspektiv och reflektion har de sociala medierna och digitala arenorna fantastiskt mycket gott att erbjuda. Utan perspektiv och reflektion kan det leda till katastrof. Så med anledning av det här inläggets rubrik – Nej jag förespråkar inte en bloggfri generation. Utan en bloggande och reflekterande generation. Och här kan skolan göra mycket för att hålla frågan, reflektionen och samtalet igång.
