Skolframgång är den starkaste skyddsfaktor vi kan ge våra unga.
I en tillitsfull, trygg och hälsofrämjande skolmiljö lär sig eleverna mer.
Därför är ett aktivt och medvetet arbete med skolans sociala uppdrag en väg att stödja eleverna att lyckas, att nå skolframgång.
Skoluppdraget.se erbjuder:
Stöd till skolor att utveckla en tillitsfull, trygg och hälsofrämjande skolmiljö samt en undervisning som binder samman kunskap och värdegrund.
Stöd till kommuner att utveckla en kommunövergripande strategi och röd tråd i det förebyggande arbetet i skola och andra ungdomsmiljöer.
Stöd till myndigheter och organisationer att utveckla metoder och material för förebyggande och främjande insatser i skola och andra ungdomsmiljöer.
Regeringen har idag beslutat att ta ett samlat grepp om främlingsfientligheten. En särskild utredare ska tillsättas med uppdrag att analysera nuläget i Sverige och komma med rekommendationer. Redan nu pekas skolan ut som en viktig arena. Bra initiativ – och visst är det här ett uppdrag som ingår i skolans värdegrundsuppdrag. Men återigen vi behöver inte bara tomma ord, vi behöver konkreta verksamma metoder, struktur och styrning samt resurser för att kunna uppfylla det. Och det hoppas jag att utredaren kommer fram till – Medan vi väntar så finns det material som redan idag visar på hur skolan kan arbeta för att motverka främlingsfientliga och odemokratiska strömningar bland eleverna. EXIT, Fryshusets skolmaterial tar upp dessa frågor.
Länkar: Läs mer om regeringens förslag / Läs om EXIT
I gårdagens Svenska Dagbladet opinion ställer Katarina Rosenqvist och Sara Damber, företrädare för antimobbing organisationen Friends, frågan – Vad tänker Jan Björklund göra åt mobbningen? Skolminister Jan Björklund gav i februari 2007 Skolverket i uppdrag att genomföra en granskning av de antimobbingprogram som används på svenska skolor. Man satsade 40 miljoner kronor. Gott så, antimobbingarbetet i skolan har länge bedrivits utifrån en mycket osäker och ovetenskaplig grund. Allmänt tyckande, mode och utanför skolan stående organisationers/företags marknadsföringsbudgeter har varit riktlinjer. Det var med andra ord på tiden att det gjordes en ordentlig genomgång. När utredningens resultat presenterades blev det ett herrans liv. Som Katarina Rosenqvist och Sara Damber skriver i sin debattartikel – Ett slag i ansiktet på alla som arbetar med att förebygga och stoppa mobbning. Och det tror jag det, Friends, SET, Lions Quest, Olweusprogrammet, Skolkomet, Skolmedling och Stegvis fick sig alla en släng av sleven i utvärderingsrapporten. Det här upprörde naturligtvis de som arbetar inom de organisationer, företag och de konsulter som i de flesta fall i bästa välvilja, men ibland utifrån strikt kommersiella intressen, vill göra något mot mobbningen. Även de lärare och skolpersonal som har fått utbildning och jobbar med de olika metoderna skrek högt – Det här måste vara fel, jag tror inte på den här undersökningen. Det gör naturligtvis ont, både för att det man tror på visar sig inte hålla, vem vill inse att det man har gjort inte var bra? Och dels (låt oss vara ärliga) att organisationer, företag och konsulter såg inkomstmöjligheter försvinna. Återigen har det alltså visat sig att det inte finns några quick fix, färdiga program, standardiserade manualer eller paket att köpa för att motverka mobbning på skolor. Det finns det inte heller för att bedriva annan förebyggande verksamhet på skolorna eller för att uppfylla skolans värdegrundsuppdrag. Det, det handlar om är att utifrån skolans uppdrag, grundverksamhet och förutsättningar utveckla de skyddsfaktorer som finns. De utvecklingsmöjligheter som man har. Och varje skola måste göra sin egen läxa utifrån sina förutsättningar. Man måste också i högre grad än tidigare börja ta stöd i befintlig forskning. Och det är här jag vill återknyta till Katarina Rosenqvist och Sara Dambers fråga. Vad kommer nu? Vad gör Jan Björklund med den kunskap som utredningen har gett? Hur anser han och Skolverket att skolorna ska gå vidare. I Skolverkets rapport pekas på en del grundläggande verktyg så som kartläggning av den egna skolans situation, ett integrerat dagligt arbete med värdegrunden, all personals och elevers delaktighet (dock ej kamratstödjare) med mera. Men kunskapen måste konkretiseras och komma ut i skolorna. Tid, utbildning och uppföljning måste till. Arbetet mot mobbning kan först bli effektivt när kunskapen och kompetensen om vad som är ett effektivt antimobbningsarbete har blivit allmän egendom ute i skolorna. Det är det långt ifrån idag. Så nu har Jan Björklund satsat 40 miljoner på utreda mobbningen, dags nu att satsa minst det dubbla på att göra skolan mobbningsfri. Och i det arbetet tror jag att exempelvis Friends, som i grunden är en mycket vällovlig och sympatisk organisation, med sin kompetenta personal och sitt stora nätverk av skolor, skolledare och pedagoger kan vara en bra kanal. Men det förutsätter att de har modet och viljan att omvärdera de delar av sitt program som är verkningslöst, och inte uppfatta forskningsresultat och kritik som slag i ansiktet utan som en stödjande hand i deras verksamhets och hela svenska skolans utveckling av förebyggande insatser mot mobbning.
Länkar: Debattartikel SVD: Vad tänker Jan Björklund göra åt mobbningen?
Igår var jag på inspelningen av TV-programmet Fenomen där mentalister tävlar med sina mentalistkonster. Den från 70-talet kände skedböjaren Uri Geller är värd för programmet och någon form av domare. Han har även, vad jag förstår, ett eget litet nummer i varje program. Igår skulle han få Sveriges rökare och snusare att sluta med sitt tobaksbruk. Och barn och ungdomar att inte börja. Jag visste på förhand att det var temat för kvällens ”Uri-nummer” och då jag har arbetat en del med tobaksförebyggande arbete var jag naturligtvis intresserad. Med koncentrationen på topp satt jag där i publiken och inväntade det fantastiska tricket som skulle göra mig och andra tobaksförebyggare arbetslösa ;-D.Vilken fantastisk kalkonövning det blev. Se klippet från kanal 5 (länken nedan) och lova mig att aldrig, ALDRIG, använda Uri Gellers metoder i ert tobaksförebyggande arbete på skolan.
Länkar: Uri Geller får Sverige att sluta röka
Tittade på programmet Lyxfällan i torsdags. Programmet där de två programledarna Patrick Grimlund och Magnus Hedberg hjälper en person eller ett par att reda upp sin tilltrasslade ekonomi. I torsdags var det en ung tjej, Rosanna, som fick ”hjälp”. Programmet är naturligtvis kraftig vinklat men belyste denna gång något som är ett minst sagt fascinerande och lite skrämmande samtidsfenomen. Nämligen det tvådelade liv som många, framförallt unga lever idag. Ett liv på nätet och ett i verkligheten.Rosanna i programmet Lyxfällan är bloggare och helt uppenbart lever hon ett liv på sin blogg och ett annat i verkligheten. På bloggen beskrivs en glamorös slacker tillvaro där Stureplans krogar, nattliv och taxiresor ingår. Ett liv som omsätter 10-tusentals kronor i månaden, pengar är inte en trång sektor så att säga. I verkliga livet jobbar Rosanna sporadiskt, när hon orkar och vad det verkar, känner för det. Bloggen och blogglivet är viktigare än att jobba och få in pengar till det verkliga livet. Vilket i sin tur leder till kreditkortsskulderna har samlats till en ohanterlig hög och kronofogden närmar sig. Men om det står inget i bloggen. Där fortsätter partylivet.Väldigt många barn och ungdomar har en egen blogg och/eller Twittrar. En majoritet av landets femtonåringar ”är” på facebook. Men vad är det som de visar upp på de digitala arenorna och vad får det för konsekvenser?I bloggar och på facebook är det ytor som visas upp. Där visar vi, den ofta konstruerade, bilden av oss själva. Det vill säga det som vi vill visa upp. Vi bygger en image. Och det gäller inte bara barn och ungdomar, även vuxna vill ”se bra ut” på facebook. Det byggs luftslott, ibland gigantiska, som får konsekvenser i riktiga livet. Som exempelvis i Rosannas fall. Bloggar, twitter, chatter, facebook med mera är fantastiska verktyg för informationsspridning, nätverksbyggande och kunskap. Men när man hellre går hem till sin dator än till en kompis för att umgås. När man på facebook har hundra vänner men ingen i verkliga livet. När man i sin blogg vågar uttrycka sina högsta drömmar men inte vågar öppna munnen i klassrummet. När man släpper alla spärrar man har i verkliga livet och skriver skit om andra. När man har målat upp en bild av sig själv man inte kan leva upp till i verkligheten och ballongen spricker. Vad händer då? Den generation barn och ungdomar som nu växer upp lever sina liv i två världar. Jag tror att det är viktigt att vi faktiskt belyser den problematik som kan uppstå. Jag har själv under de senaste två veckorna pratat med tre ungdomar i 18-års åldern. Ingen vetenskaplig undersökning direkt men ger ändå en bild. Den ena sa att hon aldrig hade reflekterat över den här skiljelinjen mellan digital och reell verklighet. Den andre berättade att hon sedan ett år tillbaka var facebookfri. Hon hade tröttnat på att umgås med ytor och därför avslutat sitt konto, berättade hon. Den tredje berättade att hon slutat blogga, hon uppfattade som en oerhörd stress att hela tiden måla upp en perfekt bild av sig själv. Det är min övertygelse att det här är en mycket viktig fråga att lyfta med våra barn och ungdomar. Med perspektiv och reflektion har de sociala medierna och digitala arenorna fantastiskt mycket gott att erbjuda. Utan perspektiv och reflektion kan det leda till katastrof. Så med anledning av det här inläggets rubrik – Nej jag förespråkar inte en bloggfri generation. Utan en bloggande och reflekterande generation. Och här kan skolan göra mycket för att hålla frågan, reflektionen och samtalet igång.
Skoldebatten har kanske alltid varit het, men det känns som att den är hetare än någonsin sedan sverige fick Jan Björklund som skolminister. Och under de senaste veckorna har såväl Dagens Nyheter som Aftonbladet specialstuderat skolan i artikelserier. Och det är ju bra att debattens vågor går höga och många engagerar sig i frågan. Skolfrågan är ju en av de viktigaste för vårt samhälles/lands utveckling och framtid. Bra så långt med andra ord – Men varför görs alltid denna uppdelning av å ena sidan kunskap och å andra sidan fostran/värderingar. Där det ena på något sätt ska utesluta det andra. ”Antingen riktiga kunskaper eller så flum”. Är det verkligen så? Nej, så är det naturligtvis inte. Det två uppdragen hänger starkt samman. För vad är kunskap utan värderingar? Utan moralisk och empatisk reflektion och ställningstagande – kan kunskap tolkas och brukas fruktansvärt fel. Och samtidigt vet vi att om en elev kan värderingsmässigt knyta an till kunskap, så blir den mer värdefull och befästs på ett helt annat sätt än standardinlärning. Alltså båda uppdragen (kunskap och värdegrund) befruktar och stärker varandra. Är det bara jag som ser och förstår det här? Nej naturligtvis inte, men samtidigt undrar man när debatten om skolans kris och hur skolan bör utvecklas rasar. Den här debattartikeln av idéhistorikern Sven-Eric Liedman i DN idag belyser en del av problemet.
Länkar: Debattartikel DN
Parse error: syntax error, unexpected '<' in /home/skoluppd/public_html/wp-content/plugins/alpine-photo-tile-for-instagram/gears/alpinebot-primary.php(380) : eval()'d code on line 1
Skolframgång är den starkaste skyddsfaktor vi kan ge våra unga.
I en tillitsfull, trygg och hälsofrämjande skolmiljö lär sig eleverna mer.
Därför är ett aktivt och medvetet arbete med skolans sociala uppdrag en väg att stödja eleverna att lyckas, att nå skolframgång.
» Ladda ner PDF