Läser i artikel i SVD om att kriminella gatugäng etablerar sig och får en allt större spridning i Sverige. Artikelförfattaren menar att om vi inte som samhälle agerar mot rekryteringen av unga till dessa kriminella gäng så står det inte långt när innan vi har det som i USA. Vad ska vi då göra? Jo, artikelförfattaren menar, som har tittat vad forskningen ger vid hand, att vi måste få till verksamhetsöverskridande samverkan. I artikeln ges exemplet polis, socialtjänst och skola. Det här är inte, varken problemet eller den föreslagna lösningen, något nytt under solen. Det har vi vetat länge. Hur kommer det sig då att det inte i någon större utsträckning sker samverkan mellan polis, socialtjänst och skola? Eller rättare sagt, för det finns säkert de som menar att man visst samverkar, varför kan vi inte läsa om goda framgångsrika exempel på detta? Vi vet ju att det är det här vi ska göra.Jag har jobbat en del med den här problematiken och min erfarenhet är att ofta när skola, polis och socialtjänst närmar sig varandra så blir det ett nollsummespel. Det är tre väldigt olika verksamheter och därigenom kulturer och språk som möts. Det blir ofta en kulturkrock där man fokuserar på olikheterna i verksamheterna och deras uppdrag snarare än att försöka se vad man har gemensamt och vad man vill uppnå. Det blir ofta låsta positioner och en diskussion där ansvaret flyttas runt utan att egentligen få fäste i någon verksamhet (då det handlar om förebyggande insatser). Problemet är någon annans inte vår verksamhets. Och därför sker inte den samverkan som behövs. Men om vi istället för vars och ens verksamhet och det som skiljer verksamheterna åt börjar i en annan ände. Så kan vi ganska snart se att skola, polis och socialtjänst har ett gemensamt mål, ett gemensamt samhällsuppdrag. Att bidra till ett tryggt samhälle, ett samhälle där barn och unga kan växa upp och utvecklas med framtidstro till välmående samhällsmedborgare. Det ingår med andra ord i samtliga verksamheters uppdrag att motverka att unga attraheras av och rekryteras till kriminella gäng. Vilket varken är bra för ungdomarna eller samhället. Men var för sig står sig verksamheterna slätt i sitt samhällsuppdrag. Speciellt om de försöker skjuta över ansvaret för den här frågan på någon annan. ”Att förebygga kriminalitet måste ju vara, polisens….. skolans….. socialtjänstens uppdrag…. Inte vårt!”Men om vi istället utgår från det gemensamma uppdraget/målet och dessutom tar med oss vad forskningen säger om vilka metoder som är de mest verkningsfulla, har vi en enorm potential i att få dessa aktörer kring ett och samma bord. Att få dem att komma överens, se möjligheterna och börja agera tillsammans. Det handlar om ett antal kärnfrågor som måste finna sin lösning: Vad gällande kompetens och resurser kan var och en utifrån sitt uppdrag och sin verksamhet bidra med för att vi ska uppnå det gemensamma målet? På vilket sätt kan vi stödja varandra? Hur undanröjer vi alternativt kringgår strukturella och organisatoriska problem som motverkar samverkan och att vi uppnår vårt mål? (Alltså hur sätter vi målet i fokus istället för strukturella eller organisatoriska hinder?) Hur kommunicerar och återkopplar vi till varandra? Hur följer vi upp och vidareutvecklar vårt arbete såväl inom den egna verksamheten som i vår samverkan?Sammanfattningsvis – Gemensam målbild, gemensamt ansvarstagande, effektiva verktyg, kommunikation, vilja och kreativitet att lösa såväl mellanorganisatoriska som interna problem. Det tror jag är grunderna för att verksamheter tillsammans ska göra skillnad i det förebyggande arbetet. Låt oss sträva efter det.
Länkar: SVD artikel Gatugäng redan en realitet……