När jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i SO-ämnena som jag då uppfattade som mycket sträng och allvarlig. Men samtidigt var det något med honom som gjorde hans ämnen och hans lektioner speciella. Framförallt märker jag idag, att mitt intresse för SO-ämnena och mina kunskaper inom de områden som där berörs är de som blev bestående från min skoltid. När jag nu läser om Nobelpristagaren Carl Wiemans studie om effektiva undervisningsmetoder (se länk nedan till DN-artikel) så känner jag igen mycket av den metodik som min SO-lärare använde sig av i början på 1980-talet. Och en min lärares största tillgångar var hans förmåga att sätta de kunskaper som vi skulle lära oss i ett större sammanhang än det som läroboken gav. Han hade, vad jag i efterhand har förstått, stora ämneskunskaper och livserfarenhet att ösa ur. Han fångade upp trådar och frågor och kunde visa oss hur saker och ting hängde ihop. Han utmanade oss också att tänka större och vidare än det vi just memorerat in. Vi fick uppgifter och frågor som krävde att vi analyserade orsaker, konsekvenser och gjorde jämförelser. Han förde även kontinuerligt in värdegrundsperspektivet i sin undervisning, genom att fråga oss vad vi tyckte om det samhällsproblem, det historiska eller religiösa dilemmat eller nyttjandet av naturresurser som vi då hade på agendan. Och då dög det inte med att svara ja eller nej, eller bra eller dåligt. Han ville höra våra argument och hur vi byggde dessa på de kunskaper vi hade tillgodogjort oss. Han ville höra att vi kunde se och förklara samband och dessutom värderingsmässigt ta ställning till dem. Och i det förhållningssättet som han hade, i hans ambition att vi alltid skulle kunna logiskt, ibland kreativt, förklara såväl hur saker och ting hängde ihop och vad vi tyckte om det, låg också en respekt mot oss elever. Vi hade inte bara rätt att tänka fritt och stort om samhällsfrågor. Det var också intressant att höra vad vi tänkte om det.
Länkar:Nobelpristagare river katedern
