Lena Andersson, kolumnist i DN, skrev i måndags om Demokrati som mentalitet. En artikel som ger både en och två tankar om hur vi förhåller oss till demokrati, makt, och den/de som tänker olika än oss själva? Även i en demokrati, liksom i en diktatur, finns det grupper av människor som blir utstötta, som av majoriteten ses som paria. Det är därför en intressant och perspektivförflyttande fråga som jag utläser ur hennes text: Är det mod och värderingsmässig principfasthet eller är det feghet och populism att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i en TV-sänd debatt? Är det ett demokratiskt förhållningssätt att utesluta honom som enda partiledare från Nobelfesten? Bäst att även jag, liksom Lena Andersson gör i sin text, klargör att jag inte på någon punkt delar Åkessons åsikter och värderingar. Men hur ser vi på och vad gör vi med människovärdet hos de personer vars åsikter och värderingar diametralt skiljer sig från våra egna och samhällsnormen? Och vad händer inne i de människor som på detta sätt fryses ut i demokratins namn. Jag tror de stärks i sin värdegrund. Det så kallade demokratiska och humana samhället är inte för dem. Och Varför ska de då välja att bli goda demokrater? Skolan har ett mycket starkt demokratiuppdrag. Jag tror att det är viktigt att du som arbetar i skolan ofta reflekterar över vad det uppdraget innebär och hur det på bästa sätt utförs. Hur bemöter vi exempelvis elever med starkt främlingsfientliga åsikter. Jag har på uppdrag av organisationen EXIT skrivit två handledningsmaterial – Skolan i demokratins tjänst – och – Vägen ut – om den här problematiken. Går att beställa hos EXIT, Fryshuset.
Länkar: Demokrati som mentalitet DN
