En målning på en skola i Luleå orsakade debatt i veckan. En elev protesterade och menade att målningen var sexistisk och förmedlade att sexuella trakasserier var något roligt. Hon stod länge ensam upp mot en skolledning som inte tänkt efter, före målningen kom upp. Eleven säger i ett citat – ”Skolledningen kan inte bara hålla på och lulla på utan att tänka efter, det är ju barn det handlar om.”
En explosion inträffade på en skola i Huddinge, vilket även det får stor massmedial uppmärksamhet den här veckan. Och elever som intervjuas säger – ”Det smäller ofta smällare i skolan så vi trodde att det var en smällare även denna gång.” Alltså, explosioner tillhör vardagen. Först när brandlarmet gick igång förstod eleverna, att den här gången var det något utöver det vanliga.
Jag själv träffar en rektor den här veckan, som uppgivet berättar att de inte har tid, ork eller för den delen rutiner för skolövergripande insatser för att stärka skolans sociala miljö. Och om de nu skulle göra något – vad skulle det vara? Säger hon med ett kroppsspråk som talar sitt tydliga språk. De vet faktiskt inte vad för insatser som har effekt på skolmiljön. De vet inte vad de ska göra. Istället anlitar skolan ett vaktbolag några timmar i veckan för att bringa någon form av ordning. Och för att visa att man gör något.
Tre händelser den här veckan som på olika sätt tydliggör avsaknaden av ett effektivt värdegrunds- och trygghetsarbete i de svenska skolorna. Och med värdegrundsarbete menar jag ett arbete som syftar till att skolan ska genomsyras av de samhälleliga- och mänskliga värderingarna som läroplan har gett skolan i uppdrag att förmedla. Skolans värdegrund ska förmedlas såväl i undervisningen som i form av en trygg, hälsofrämjande och värdgrundsbärande skolmiljö.
Att arbeta med värdegrundsfrågorna och skolans sociala miljö är inget som sker av sig självt. Det är inget som blir hållbart av adhoc- eller tomtebloss insatser. Det krävs ett medvetet och reflekterande förhållningssätt hos skolledning och skolpersonal. Det krävs rutiner och ett strukturerat arbetssätt med forskningsbaserade verktyg. Det krävs ambitioner och visioner. Det krävs en höjd blick för att hitta samverkansmöjligheter mellan arbetslag och mellan olika yrkesgrupper i skolan. Mellan skolpersonal, elever och föräldrar. Och mellan skolan och dess omvärld.
Ett sådant arbete, vet vi, stärker skolans sociala miljö, ökar trivsel och trygghet och blir ett stöd och en drivkraft för eleverna att uppnå sina kunskapsmål. Den enda vägen att gå för en skola med ambitionen att vara en måluppfyllande skola. Ett framgångsarbete för skola, elever och samhället i stort. Och det bästa ut av allt är att det är fullt möjligt att utveckla på alla skolor i Sverige.
Mitt möte med rektorn i veckan tog en bra vändning, vi har nu påbörjat ett arbete där vi både ser till konkreta insatser för att stärka skolans sociala miljö men också till en strukturerad implementeringsprocess så att vi får hållbarhet och långsiktighet i det vi gör.
Vill ni på er skola ha ett bollplank eller få konkret stöd i ert arbete att utveckla skolans sociala miljö. Hör gärna av er till mig – niklas@skoluppdraget.se
Den här rubriken gick att läsa i dagens Metro. Artikeln handlade om det tillslag som polisen genomfört på en grundskola i Stockholm. Där man tog in ett tiotal elever för förhör om misstänkt ”cannabishärva”. Polisens uttalande som blev Metros rubrik avser cannabisrökning som man menar sker näst intill helt öppet hemma, i parker och på skolgårdar. Och även om uttalandet kanske är lite väl drastiskt så är faktum att cannabisrökningen kraftigt har ökat bland ungdomar under senare år. Vad som inte framkommer i artikeln och som inte heller alltid lyfts i debatten är – att det är just det – att det röks överallt som är en stor anledning till att ungdomars bruk av cannabis nu ökar. Och då pratar jag inte om cannabisrökning utan om vanlig rökning av tobak samt den allt mer utbredda ”sociala aktiviteten” att röka vattenpipa. Ingen börjar att röka cannabis, det första man röker är cigaretter eller vattenpipa. Det är det första normbrottet på drogtrappan. Det är där och då man lär sig dra halsbloss. Det är där och då, vid gemenskapen kring vattenpipan, man börjar fundera över och diskutera huruvida cannabisrökning egentligen är så mycket värre än att dricka alkohol. Och varför borde då inte cannabisrökning vara legalt? Tobaks- och vattenpiperökning tränar ungdomar inför cannabisdebuten och tobaks- och vattenpiperökningen avtrubbar drogrestriktiva normer hos ungdomarna. Steget från tobak till cannabis är kort. Det visar bland annat den undersökning som Statens Folkhälsoinstitut har genomfört på sex gymnasieskolor i Skåne. Hela 64% av de ungdomar som uppgav att de var rökare, medgav att de testat alternativt brukade cannabis. Så när vi från vuxenvärldens och samhällets sida med förfäran reagerar och agerar på ungdomars bruk av cannabis är vi väldigt sent ute.
Lagförbudet mot rökning på skolgårdar blir myndigt i år (instiftades 1994). Lagförbudet mot försäljning av tobak till minderåriga fyller moped (instiftades 1997). Trots alla dessa år av förbud mot rökning på skolgårdar och försäljning av tobak till minderåriga har väldigt lite hänt och det röks (faktiskt) överallt (inte minst på skolgårdar). Och de som röker överallt är minderåriga som i väldigt många fall har köpt sin tobak själva. Eller så är det som min 14–åriga son vittnar om. En del av hans klasskamrater går på lunchrasten och ställer sig utanför pressbyråkiosken vid tunnelbanan. Där frågar de vuxna som går förbi om de kan gå in och köpa cigaretter till dem. De behöver inte stå där särskilt länge eller fråga särskilt många. De har snart sina cigaretter inhandlade.
Den oerhörda slapphet som råder kring ungdomars bruk av tobak är anledningen till cannabisexplosionen. Mer än varannan ung människa som börjar röka tobak kommer att testa cannabis. Och de skolor som inte tycker att det är så viktigt att sträva efter att hålla skolgården rökfri, den handlare som säljer tobak till minderåriga och framför allt DU som går in och köper cigaretter till min sons klasskamrater är en starkt bidragande orsak till denna utveckling. Det är ett tungt ansvar att bära.
Ja det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Och en mix av skickligt hantverk och genom att trycka på rätt ”värdeknappar” kan man få en hel facebookvärld att trycka på gilla knappen. Är det så med den film jag rekommenderat här nedan? Och det är så lätt att bara följa med strömmen, klick gilla! Det verkar ju så rätt, bra och riktigt – och därför missar man att söka djupare, vara källkritisk, ställa frågan har jag verkligen all information. Jag var inne på att filmen Kony 2012 var ett bra underlag för demokratidiskussioner i skolan. Och det tycker jag i ännu större utsträckning nu. Läs nedan artikeln om organisationen bakom filmen Kony 2012. Och om ni visar filmen för era elever – dela då också ut bifogad artikel så får ni verkligen något att diskutera. Det finns så många dimensioner i det här.
Länkar:Artikel om Invisible CHildren
Den här filmen – Kony 2012 – berättar om en glömd, osynlig men pågående tragedi. Om brott mot mänskligheten och hur fruktansvärt ojämlik vår värld fortfarande är. Men den är också en berättelse om att en ny tid är i antågande och att vi står inför fantastiska möjligheter att förändra och påverka. Och att vi var och en har en roll att spela och ett ansvar att ta. Visa filmen för era elever. Den berör känslomässigt och det finns hur många frågor som helst att reflektera över och ta upp till diskussion. Inte minst ur ett demokrati och människorätts perspektiv.
När jag gick på högstadiet så hade jag en lärare i SO-ämnena som jag då uppfattade som mycket sträng och allvarlig. Men samtidigt var det något med honom som gjorde hans ämnen och hans lektioner speciella. Framförallt märker jag idag, att mitt intresse för SO-ämnena och mina kunskaper inom de områden som där berörs är de som blev bestående från min skoltid. När jag nu läser om Nobelpristagaren Carl Wiemans studie om effektiva undervisningsmetoder (se länk nedan till DN-artikel) så känner jag igen mycket av den metodik som min SO-lärare använde sig av i början på 1980-talet. Och en min lärares största tillgångar var hans förmåga att sätta de kunskaper som vi skulle lära oss i ett större sammanhang än det som läroboken gav. Han hade, vad jag i efterhand har förstått, stora ämneskunskaper och livserfarenhet att ösa ur. Han fångade upp trådar och frågor och kunde visa oss hur saker och ting hängde ihop. Han utmanade oss också att tänka större och vidare än det vi just memorerat in. Vi fick uppgifter och frågor som krävde att vi analyserade orsaker, konsekvenser och gjorde jämförelser. Han förde även kontinuerligt in värdegrundsperspektivet i sin undervisning, genom att fråga oss vad vi tyckte om det samhällsproblem, det historiska eller religiösa dilemmat eller nyttjandet av naturresurser som vi då hade på agendan. Och då dög det inte med att svara ja eller nej, eller bra eller dåligt. Han ville höra våra argument och hur vi byggde dessa på de kunskaper vi hade tillgodogjort oss. Han ville höra att vi kunde se och förklara samband och dessutom värderingsmässigt ta ställning till dem. Och i det förhållningssättet som han hade, i hans ambition att vi alltid skulle kunna logiskt, ibland kreativt, förklara såväl hur saker och ting hängde ihop och vad vi tyckte om det, låg också en respekt mot oss elever. Vi hade inte bara rätt att tänka fritt och stort om samhällsfrågor. Det var också intressant att höra vad vi tänkte om det.
Länkar:Nobelpristagare river katedern
