Jag har en föreläsning som har titeln – Cannabis är inte det första man röker. Jag skulle också kunna ha föreläsningar med titlar som – Ett kriminellt gäng är inte den första gemenskap man har försökt tillhöra – eller – Att skära sig i handlederna är inte det första ropet på hjälp. Vad jag syftar på med dessa titlar är att det alltid, alltid finns och har funnits varningssignaler hos de ungdomar som vi sedan finner i ett drogberoende, i ett kriminellt gäng eller med självskadebeteenden. Och vi vuxna som möter barn och unga måste bli bättre på att se dessa signaler och framförallt ta ansvar och agera när vi gör det. För hur tragiskt är det inte med kommentarer, i efterhand, som – Ja det där såg man redan på dagis att han skulle bli kriminell. Då måste man ju ställa sig frågan, varför gjorde vi inte något då? Och varför gör vi inte något åt de barn och ungdomar som vi känner att vi håller på att tappa greppet om. Som är på väg bort från oss, men på väg in i ett destruktivt beteende. För som sagt varningssignalerna de finns där alltid, alltid. Det är aldrig en överraskning när vi står med resultatet framför oss. Föräldrar har det största ansvaret för sina barns fostran och utveckling. Men därefter har förskola, skola och gymnasium ett stort ansvar för att våra barn och ungdomar utvecklas till välmående och demokratiska samhällsmedborgare. Ibland brister föräldraskapet och barn och unga får inte den trygghet och vägledning som de behöver hemifrån. Det är något som inte får ske, men som sker dagligen och av många anledningar. Vi kan tycka att det är hemskt när en förälder inte tar, eller inte klarar av sitt föräldraskap. Men som sagt det kan finnas många orsaker till att man inte klarar av det. Jag tycker dock att det är än värre när de samhällsinstitutioner som förskola, skola och gymnasium som har ett samhällsuppdrag att stödja barn och ungdomar inte tar ansvar. Inte ser, inte agerar, inte drar i nödbromsen, inte slår på larmsirenen när de första varningssignalerna visar sig. Att man tänker och säger att det där är någon annans ansvar. Eller det där har vi inte tid med. Det är inte vårt uppdrag. Vi måste prioritera annat. För ett tag sedan träffade jag en rektor. Jag hade genomfört en föreläsning om hur skolan kan förebygga tobaksbruk bland eleverna. Bland annat hade jag tagit upp sambandet mellan rökning av tobak, och rökning av cannabis. Ingen röker cannabis som inte först har rökt tobak. Och det är skrämmande vanligt förekommande bland unga som röker att de testar på cannabis. Jag hade också visat på delar i skollagen, läroplanen och i tobakslagen som ger skolan och inte minst rektor i uppdrag att arbeta tobaksförebyggande. Jag hade visat på verktyg och på resultat från skolor som arbetat med frågan framgångsrikt. Den här rektorn, som fångade mig på vägen ut frän föreläsningssalen, tackade för föreläsningen men ville samtidigt påtala en stor brist. Och det var att jag inte med siffror hade kunnat visa på att tobaksförebyggande arbete på en skola ledde till att kunskapsmålen uppfylldes i större utsträckning. Han menade att så länge jag inte kunde visa på att tobaksförebyggande arbete påverkade uppfyllandet av kunskapsmålen positivt så kommer inte han eller någon annan rektor att lägga ned särskilt mycket tid på tobaksförebyggande insatser. Jag svarade då att forskningen har visat att de mest framgångsrika skolorna är de som prioriterar både sitt kunskapsuppdrag och sitt fostransuppdrag. Men sa samtidigt att det naturligtvis skulle vara en fördel om jag kunde ha visat på att tobaksförebyggande arbete har en positiv effekt på kunskapsmålen. Nu när lite tid har gått sedan vårt samtal har jag kommit fram till följande. Det är ganska rimligt att anta tobaksförebyggande arbete även påverkar enskilda elevers skolframgång. Att slippa ha abstinens under lektionstid är en av de positiva faktorerna. Men oavsett det – varför ska jag behöva visa att tobaksförebyggande arbete har effekt på kunskapsmålen för att den här rektorn ska ta tag i frågan? Om vi vänder på det så skulle jag med andra ord behöva visa på att undervisningen i matematik påverkade drogbruket bland eleverna eller deras utveckling till demokratiska samhällsmedborgare, annars kan vi strunta i matematiken. Nej, den här rektorns resonemang, bara tydliggjorde ytterligare att kunskapsuppdraget och fostransuppdraget inte prioriteras lika trots att skolans styrdokument säger att det ska vara så. Trots att forskningen säger att det är precis det som utmärker det riktigt framgångsrika skolorna. Och trots att vi vet att skolor som tar både kunskaps- och fostransuppdraget på allvar förändrar livslinjer för barn och unga vars framtidsutsikter var mörka till det bättre. Kunskap och social fostran är det som skapar trygga demokratiska individer. En skola som bara satsar på kunskap och inte tar sitt sociala ansvar slår ut individer och skapar samhällsproblem. Tyvärr står det klart att om den låt-gå-inställningen till fostransuppdraget och att skolan ska skydda och vara ett förebyggande stöd för sina elever, som rektorn ovan (och många med honom) ger uttryck för, ska vara den rådande. Då kommer vi även fortsättningsvis att säga – ja det där var knappast en överraskning att Pelle blev kriminell. Det sa vi till varandra i lärarrummet redan när han gick i femman. Men vad skulle vi kunna ha gjort åt det?
