Idag på tunnelbanan satte sig ett ungt par bredvid mig.
Hon – När behövde du bestämma dig om det där lägret?
Han – Imorgon
Hon – Så snabbt, hur ska man kunna bestämma sig så snabbt?
Han – Vet inte.
Paus
Hon – Men hur ska du göra då,? Med lägret?
Tystnad.
Uppenbart var att det var något hak med lägret. Hon och han hade kanske bestämt att de skulle göra något tillsammans, då det nu uppkomna lägret skulle vara, de kanske skulle åka på en resa, ha en fest, eller besöka hennes farmor – vad vet jag?
Svaret uteblev i alla fall. Det som istället hände var att efter en lång tystnad tog hon upp sin Iphone och började klicka på den. Efter några sekunder gjorde han detsamma. Sedan satt de där , under total tystnad, och klickade på sina telefoner i fem stationer, sedan gick jag av. Med mig hade jag en sorglig känsla. Det kallas sociala medier, men det främjar inte social samvaro eller för den delen sociala förmågor. Som att prata med varandra.
