I gårdagens Svenska Dagbladet opinion ställer Katarina Rosenqvist och Sara Damber, företrädare för antimobbing organisationen Friends, frågan – Vad tänker Jan Björklund göra åt mobbningen? Skolminister Jan Björklund gav i februari 2007 Skolverket i uppdrag att genomföra en granskning av de antimobbingprogram som används på svenska skolor. Man satsade 40 miljoner kronor. Gott så, antimobbingarbetet i skolan har länge bedrivits utifrån en mycket osäker och ovetenskaplig grund. Allmänt tyckande, mode och utanför skolan stående organisationers/företags marknadsföringsbudgeter har varit riktlinjer. Det var med andra ord på tiden att det gjordes en ordentlig genomgång. När utredningens resultat presenterades blev det ett herrans liv. Som Katarina Rosenqvist och Sara Damber skriver i sin debattartikel – Ett slag i ansiktet på alla som arbetar med att förebygga och stoppa mobbning. Och det tror jag det, Friends, SET, Lions Quest, Olweusprogrammet, Skolkomet, Skolmedling och Stegvis fick sig alla en släng av sleven i utvärderingsrapporten. Det här upprörde naturligtvis de som arbetar inom de organisationer, företag och de konsulter som i de flesta fall i bästa välvilja, men ibland utifrån strikt kommersiella intressen, vill göra något mot mobbningen. Även de lärare och skolpersonal som har fått utbildning och jobbar med de olika metoderna skrek högt – Det här måste vara fel, jag tror inte på den här undersökningen. Det gör naturligtvis ont, både för att det man tror på visar sig inte hålla, vem vill inse att det man har gjort inte var bra? Och dels (låt oss vara ärliga) att organisationer, företag och konsulter såg inkomstmöjligheter försvinna. Återigen har det alltså visat sig att det inte finns några quick fix, färdiga program, standardiserade manualer eller paket att köpa för att motverka mobbning på skolor. Det finns det inte heller för att bedriva annan förebyggande verksamhet på skolorna eller för att uppfylla skolans värdegrundsuppdrag. Det, det handlar om är att utifrån skolans uppdrag, grundverksamhet och förutsättningar utveckla de skyddsfaktorer som finns. De utvecklingsmöjligheter som man har. Och varje skola måste göra sin egen läxa utifrån sina förutsättningar. Man måste också i högre grad än tidigare börja ta stöd i befintlig forskning. Och det är här jag vill återknyta till Katarina Rosenqvist och Sara Dambers fråga. Vad kommer nu? Vad gör Jan Björklund med den kunskap som utredningen har gett? Hur anser han och Skolverket att skolorna ska gå vidare. I Skolverkets rapport pekas på en del grundläggande verktyg så som kartläggning av den egna skolans situation, ett integrerat dagligt arbete med värdegrunden, all personals och elevers delaktighet (dock ej kamratstödjare) med mera. Men kunskapen måste konkretiseras och komma ut i skolorna. Tid, utbildning och uppföljning måste till. Arbetet mot mobbning kan först bli effektivt när kunskapen och kompetensen om vad som är ett effektivt antimobbningsarbete har blivit allmän egendom ute i skolorna. Det är det långt ifrån idag. Så nu har Jan Björklund satsat 40 miljoner på utreda mobbningen, dags nu att satsa minst det dubbla på att göra skolan mobbningsfri. Och i det arbetet tror jag att exempelvis Friends, som i grunden är en mycket vällovlig och sympatisk organisation, med sin kompetenta personal och sitt stora nätverk av skolor, skolledare och pedagoger kan vara en bra kanal. Men det förutsätter att de har modet och viljan att omvärdera de delar av sitt program som är verkningslöst, och inte uppfatta forskningsresultat och kritik som slag i ansiktet utan som en stödjande hand i deras verksamhets och hela svenska skolans utveckling av förebyggande insatser mot mobbning.
Länkar: Debattartikel SVD: Vad tänker Jan Björklund göra åt mobbningen?
