Igår kväll var jag på hearingen (eller debatten) Hem till skolan, som arrangerades av Dagens Nyheter. Utgångspunkten var Maciej Zarembas artikelserie med samma namn. Deltog gjorde utbildningsminister Jan Björklund, Professor Mats Ekholm (de är inte de godaste vänner), Mikael Damberg (Socialdemokraternas skoltalesman), Lärarförbundets Eva-Lis Sirén, Lärarnas riksförbunds Metta Fjelkner, Rektor Hans Jansson, Lärare och bloggare Björn Kindenberg och känd från 9A Gunilla Hammar Säfström. En stor och mycket engagerad publik deltog med. Mycket kom att handla om frågan huruvida skolan ska vara ett kommunalt eller statligt ansvar. Björklund förespråkade att skolan åter ska hamna under statens vingar och verkade ha en klar majoritet av publiken med sig i den frågan. Att läraryrkets status måste höjas var panelen och publiken tämligen överens om. Höjd lön, licensekrav, fler sökande till utbildnngar var några av förslagen. Och Björklunds mantra om katederundervisning kom naturligtvis upp. Så långt på en ganska strukturell och övergripande nivå med andra ord. Ganska uttjatat och inte mitt största intresseområde. Men några saker dök upp som fick mig att spetsa öronen. Läraren och bloggaren Björn Kindenberg försökte prata om undervisningen – han beskrev en vision där det fanns tid och resurser så att han tillsammans med ett team av kollegor men även utanför skolan kompetenser som företagare, forskare, författare med flera kunde planera och genomföra undervisningen i klassrummet. Att på så sätt ta in samhället och aktuella samhällsfrågor i klassrummet. Det tyckte jag om. Professor Mats Ekholm som i debatten annars höll en ganska låg profil avslutade med att säga att ny kunskap behöver ges plats i skolan för att kommande generationer ska kunna möta de utmaningar som de ställs inför. Vi får inte vara främmande att ta bort eller minska utrymmet för vissa ämnen som inte kommer behövas i samma utsträckning som tidigare. Han menade även att de pedagogiska metoderna måste förändras. Och där kanske Björns förslag kan vara en väg att gå? En person i publiken, som jag inte uppfattade namnet på, men som arbetade med lärarutbildningar sa att de tre grundpelarna i läraryrket är – Ämneskompetens, metodik och relationer. Och just det sista relationer glöms väldigt ofta bort i exempelvis Björklunds argumentation. Tillitsfulla relationer byggs på ömsesidig respekt och omtanke inte på represalier och distansering. Slutligen det som fick mig att hoppa till i stolen. Såväl Maciej Zaremba som lärare i publiken vittnade om att många lärare inte vågar uttrycka sina åsikter i skolan utifrån rädsla för represalier från skolledning och arbetsgivare. Man menade att yttrandefrihet och demokrati på så sätt inte existerar i skolan. Och frågan ställdes – hur ska lärarna utifrån en sådan arbetsmiljö kunna uppfylla skolans värdegrundsuppdrag och lära eleverna om demokrati? Igår på debatten fick man känslan att det här inte var ett litet problem utan ett problem som genomsyrar den svenska skolan. Jag må vara naiv, men jag trodde inte att så var fallet. Det här är, om det stämmer, ett gigantiskt samhällsproblem (så mycket större än om skolan är kommunal eller statlig) som måste ha största prioritering att lösas. För som sagt hur ska skolan kunna fostra goda demokrater om inte demokratins grundstenar som yttrandefrihet gäller där.
Länkar: Hem till skolan – Läs artiklarna här / Artikel – Skolan blir bara bättre / Rolig bild-sammanfattning av gårdagens debatt
I gårdagens Svenska Dagbladet opinion ställer Katarina Rosenqvist och Sara Damber, företrädare för antimobbing organisationen Friends, frågan – Vad tänker Jan Björklund göra åt mobbningen? Skolminister Jan Björklund gav i februari 2007 Skolverket i uppdrag att genomföra en granskning av de antimobbingprogram som används på svenska skolor. Man satsade 40 miljoner kronor. Gott så, antimobbingarbetet i skolan har länge bedrivits utifrån en mycket osäker och ovetenskaplig grund. Allmänt tyckande, mode och utanför skolan stående organisationers/företags marknadsföringsbudgeter har varit riktlinjer. Det var med andra ord på tiden att det gjordes en ordentlig genomgång. När utredningens resultat presenterades blev det ett herrans liv. Som Katarina Rosenqvist och Sara Damber skriver i sin debattartikel – Ett slag i ansiktet på alla som arbetar med att förebygga och stoppa mobbning. Och det tror jag det, Friends, SET, Lions Quest, Olweusprogrammet, Skolkomet, Skolmedling och Stegvis fick sig alla en släng av sleven i utvärderingsrapporten. Det här upprörde naturligtvis de som arbetar inom de organisationer, företag och de konsulter som i de flesta fall i bästa välvilja, men ibland utifrån strikt kommersiella intressen, vill göra något mot mobbningen. Även de lärare och skolpersonal som har fått utbildning och jobbar med de olika metoderna skrek högt – Det här måste vara fel, jag tror inte på den här undersökningen. Det gör naturligtvis ont, både för att det man tror på visar sig inte hålla, vem vill inse att det man har gjort inte var bra? Och dels (låt oss vara ärliga) att organisationer, företag och konsulter såg inkomstmöjligheter försvinna. Återigen har det alltså visat sig att det inte finns några quick fix, färdiga program, standardiserade manualer eller paket att köpa för att motverka mobbning på skolor. Det finns det inte heller för att bedriva annan förebyggande verksamhet på skolorna eller för att uppfylla skolans värdegrundsuppdrag. Det, det handlar om är att utifrån skolans uppdrag, grundverksamhet och förutsättningar utveckla de skyddsfaktorer som finns. De utvecklingsmöjligheter som man har. Och varje skola måste göra sin egen läxa utifrån sina förutsättningar. Man måste också i högre grad än tidigare börja ta stöd i befintlig forskning. Och det är här jag vill återknyta till Katarina Rosenqvist och Sara Dambers fråga. Vad kommer nu? Vad gör Jan Björklund med den kunskap som utredningen har gett? Hur anser han och Skolverket att skolorna ska gå vidare. I Skolverkets rapport pekas på en del grundläggande verktyg så som kartläggning av den egna skolans situation, ett integrerat dagligt arbete med värdegrunden, all personals och elevers delaktighet (dock ej kamratstödjare) med mera. Men kunskapen måste konkretiseras och komma ut i skolorna. Tid, utbildning och uppföljning måste till. Arbetet mot mobbning kan först bli effektivt när kunskapen och kompetensen om vad som är ett effektivt antimobbningsarbete har blivit allmän egendom ute i skolorna. Det är det långt ifrån idag. Så nu har Jan Björklund satsat 40 miljoner på utreda mobbningen, dags nu att satsa minst det dubbla på att göra skolan mobbningsfri. Och i det arbetet tror jag att exempelvis Friends, som i grunden är en mycket vällovlig och sympatisk organisation, med sin kompetenta personal och sitt stora nätverk av skolor, skolledare och pedagoger kan vara en bra kanal. Men det förutsätter att de har modet och viljan att omvärdera de delar av sitt program som är verkningslöst, och inte uppfatta forskningsresultat och kritik som slag i ansiktet utan som en stödjande hand i deras verksamhets och hela svenska skolans utveckling av förebyggande insatser mot mobbning.
Länkar: Debattartikel SVD: Vad tänker Jan Björklund göra åt mobbningen?
Skoldebatten har kanske alltid varit het, men det känns som att den är hetare än någonsin sedan sverige fick Jan Björklund som skolminister. Och under de senaste veckorna har såväl Dagens Nyheter som Aftonbladet specialstuderat skolan i artikelserier. Och det är ju bra att debattens vågor går höga och många engagerar sig i frågan. Skolfrågan är ju en av de viktigaste för vårt samhälles/lands utveckling och framtid. Bra så långt med andra ord – Men varför görs alltid denna uppdelning av å ena sidan kunskap och å andra sidan fostran/värderingar. Där det ena på något sätt ska utesluta det andra. ”Antingen riktiga kunskaper eller så flum”. Är det verkligen så? Nej, så är det naturligtvis inte. Det två uppdragen hänger starkt samman. För vad är kunskap utan värderingar? Utan moralisk och empatisk reflektion och ställningstagande – kan kunskap tolkas och brukas fruktansvärt fel. Och samtidigt vet vi att om en elev kan värderingsmässigt knyta an till kunskap, så blir den mer värdefull och befästs på ett helt annat sätt än standardinlärning. Alltså båda uppdragen (kunskap och värdegrund) befruktar och stärker varandra. Är det bara jag som ser och förstår det här? Nej naturligtvis inte, men samtidigt undrar man när debatten om skolans kris och hur skolan bör utvecklas rasar. Den här debattartikeln av idéhistorikern Sven-Eric Liedman i DN idag belyser en del av problemet.
Länkar: Debattartikel DN
Igår kväll var jag på hearingen (eller debatten) Hem till skolan, som arrangerades av Dagens Nyheter. Utgångspunkten var Maciej Zarembas artikelserie med samma namn. Deltog gjorde utbildningsminister Jan Björklund, Professor Mats Ekholm (de är inte de godaste vänner), Mikael Damberg (Socialdemokraternas skoltalesman), Lärarförbundets Eva-Lis Sirén, Lärarnas riksförbunds Metta Fjelkner, Rektor Hans Jansson, Lärare och bloggare Björn Kindenberg och känd från 9A Gunilla Hammar Säfström. En stor och mycket engagerad publik deltog med. Mycket kom att handla om frågan huruvida skolan ska vara ett kommunalt eller statligt ansvar. Björklund förespråkade att skolan åter ska hamna under statens vingar och verkade ha en klar majoritet av publiken med sig i den frågan. Att läraryrkets status måste höjas var panelen och publiken tämligen överens om. Höjd lön, licensekrav, fler sökande till utbildnngar var några av förslagen. Och Björklunds mantra om katederundervisning kom naturligtvis upp. Så långt på en ganska strukturell och övergripande nivå med andra ord. Ganska uttjatat och inte mitt största intresseområde. Men några saker dök upp som fick mig att spetsa öronen. Läraren och bloggaren Björn Kindenberg försökte prata om undervisningen – han beskrev en vision där det fanns tid och resurser så att han tillsammans med ett team av kollegor men även utanför skolan kompetenser som företagare, forskare, författare med flera kunde planera och genomföra undervisningen i klassrummet. Att på så sätt ta in samhället och aktuella samhällsfrågor i klassrummet. Det tyckte jag om. Professor Mats Ekholm som i debatten annars höll en ganska låg profil avslutade med att säga att ny kunskap behöver ges plats i skolan för att kommande generationer ska kunna möta de utmaningar som de ställs inför. Vi får inte vara främmande att ta bort eller minska utrymmet för vissa ämnen som inte kommer behövas i samma utsträckning som tidigare. Han menade även att de pedagogiska metoderna måste förändras. Och där kanske Björns förslag kan vara en väg att gå? En person i publiken, som jag inte uppfattade namnet på, men som arbetade med lärarutbildningar sa att de tre grundpelarna i läraryrket är – Ämneskompetens, metodik och relationer. Och just det sista relationer glöms väldigt ofta bort i exempelvis Björklunds argumentation. Tillitsfulla relationer byggs på ömsesidig respekt och omtanke inte på represalier och distansering. Slutligen det som fick mig att hoppa till i stolen. Såväl Maciej Zaremba som lärare i publiken vittnade om att många lärare inte vågar uttrycka sina åsikter i skolan utifrån rädsla för represalier från skolledning och arbetsgivare. Man menade att yttrandefrihet och demokrati på så sätt inte existerar i skolan. Och frågan ställdes – hur ska lärarna utifrån en sådan arbetsmiljö kunna uppfylla skolans värdegrundsuppdrag och lära eleverna om demokrati? Igår på debatten fick man känslan att det här inte var ett litet problem utan ett problem som genomsyrar den svenska skolan. Jag må vara naiv, men jag trodde inte att så var fallet. Det här är, om det stämmer, ett gigantiskt samhällsproblem (så mycket större än om skolan är kommunal eller statlig) som måste ha största prioritering att lösas. För som sagt hur ska skolan kunna fostra goda demokrater om inte demokratins grundstenar som yttrandefrihet gäller där.
Länkar: Hem till skolan – Läs artiklarna här / Artikel – Skolan blir bara bättre / Rolig bild-sammanfattning av gårdagens debatt