Skolframgång är den starkaste skyddsfaktor vi kan ge våra unga.
I en tillitsfull, trygg och hälsofrämjande skolmiljö lär sig eleverna mer.
Därför är ett aktivt och medvetet arbete med skolans sociala uppdrag en väg att stödja eleverna att lyckas, att nå skolframgång.Stöd till skolor att utveckla en tillitsfull, trygg och hälsofrämjande skolmiljö samt en undervisning som binder samman kunskap och värdegrund.
» Ladda ner PDFSamverkan kräver gemensam målbild
Läser i artikel i SVD om att kriminella gatugäng etablerar sig och får en allt större spridning i Sverige. Artikelförfattaren menar att om vi inte som samhälle agerar mot rekryteringen av unga till dessa kriminella gäng så står det inte långt när innan vi har det som i USA. Vad ska vi då göra? Jo, artikelförfattaren menar, som har tittat vad forskningen ger vid hand, att vi måste få till verksamhetsöverskridande samverkan. I artikeln ges exemplet polis, socialtjänst och skola. Det här är inte, varken problemet eller den föreslagna lösningen, något nytt under solen. Det har vi vetat länge. Hur kommer det sig då att det inte i någon större utsträckning sker samverkan mellan polis, socialtjänst och skola? Eller rättare sagt, för det finns säkert de som menar att man visst samverkar, varför kan vi inte läsa om goda framgångsrika exempel på detta? Vi vet ju att det är det här vi ska göra.Jag har jobbat en del med den här problematiken och min erfarenhet är att ofta när skola, polis och socialtjänst närmar sig varandra så blir det ett nollsummespel. Det är tre väldigt olika verksamheter och därigenom kulturer och språk som möts. Det blir ofta en kulturkrock där man fokuserar på olikheterna i verksamheterna och deras uppdrag snarare än att försöka se vad man har gemensamt och vad man vill uppnå. Det blir ofta låsta positioner och en diskussion där ansvaret flyttas runt utan att egentligen få fäste i någon verksamhet (då det handlar om förebyggande insatser). Problemet är någon annans inte vår verksamhets. Och därför sker inte den samverkan som behövs. Men om vi istället för vars och ens verksamhet och det som skiljer verksamheterna åt börjar i en annan ände. Så kan vi ganska snart se att skola, polis och socialtjänst har ett gemensamt mål, ett gemensamt samhällsuppdrag. Att bidra till ett tryggt samhälle, ett samhälle där barn och unga kan växa upp och utvecklas med framtidstro till välmående samhällsmedborgare. Det ingår med andra ord i samtliga verksamheters uppdrag att motverka att unga attraheras av och rekryteras till kriminella gäng. Vilket varken är bra för ungdomarna eller samhället. Men var för sig står sig verksamheterna slätt i sitt samhällsuppdrag. Speciellt om de försöker skjuta över ansvaret för den här frågan på någon annan. ”Att förebygga kriminalitet måste ju vara, polisens….. skolans….. socialtjänstens uppdrag…. Inte vårt!”Men om vi istället utgår från det gemensamma uppdraget/målet och dessutom tar med oss vad forskningen säger om vilka metoder som är de mest verkningsfulla, har vi en enorm potential i att få dessa aktörer kring ett och samma bord. Att få dem att komma överens, se möjligheterna och börja agera tillsammans. Det handlar om ett antal kärnfrågor som måste finna sin lösning: Vad gällande kompetens och resurser kan var och en utifrån sitt uppdrag och sin verksamhet bidra med för att vi ska uppnå det gemensamma målet? På vilket sätt kan vi stödja varandra? Hur undanröjer vi alternativt kringgår strukturella och organisatoriska problem som motverkar samverkan och att vi uppnår vårt mål? (Alltså hur sätter vi målet i fokus istället för strukturella eller organisatoriska hinder?) Hur kommunicerar och återkopplar vi till varandra? Hur följer vi upp och vidareutvecklar vårt arbete såväl inom den egna verksamheten som i vår samverkan?Sammanfattningsvis – Gemensam målbild, gemensamt ansvarstagande, effektiva verktyg, kommunikation, vilja och kreativitet att lösa såväl mellanorganisatoriska som interna problem. Det tror jag är grunderna för att verksamheter tillsammans ska göra skillnad i det förebyggande arbetet. Låt oss sträva efter det. Länkar: SVD artikel Gatugäng redan en realitet……Skolan behöver organisationsutvecklas!
Blir allt mer klar över vad som krävs för att ett förebyggande- eller värdegrundsarbete i skolan ska bli framgångsrikt. Eller rättare sagt om en skola ska bli framgångsrik över huvud taget. Tre magiska ord måste falla på plats. Ledning, kultur och struktur. Faller en, två eller alla tre bort så kan arbetet aldrig bli framgångsrikt. Vad avser jag då med dessa tre ord. Ledning – Skolans ledning, ytterst rektor, måste ha ett eget engagemang för förebyggarfrågan/värdegrundsuppdraget. Han eller hon måste gå i fronten för frågan, visa sitt eget engagemang och förtydliga att frågan är viktig. I det ligger även att följa upp att arbetet fortskrider och utvecklas. Kultur – Skolans personal måste själva äga frågan, det vill säga anse att den ingår i deras uppdrag och att de vill göra ett bra arbete med frågan. Det bör finnas en koncensus i kollegiet att frågan har relevans i deras arbete och att den är viktig. Här i ligger många misslyckade förebyggar- och värdegrundsprojekt. När delar av eller i värsta fall hela skolans personal inte ser frågan som sin uppgift, inte anser sig ha tid och kanske till och med motarbetar att frågan överhuvudtaget tas upp, då blir det naturligtvis inte någon framgång. Skolan har ett tvådelat uppdrag. Kunskapsuppdraget och Värdegrundsuppdraget. Enligt styrdokumenten lika viktiga Men den starka fokuseringen på kunskapsuppdraget de senaste åren har gjort att många inom skolans värld idag inte ser (eller inte anser) att värdegrundsuppdraget har samma dignitet som kunskapsuppdraget. Att det är något som man gör om man får tid och orkar med. Och något man gör om man får tid och har ork, blir sällan bra. Struktur – Skolan har visat sig vara en svårimplementerad värld. Det är inte bara jag som har kommit fram till det. Många skolor saknar en effektiv struktur för informations- och kunskapsspridning. Många skolor saknar även struktur för samverkan mellan skolans olika yrkesgrupper – skolhälsovård, skolledning, lärare och övrig skolpersonal. Ibland saknas även former för en bra samverkan inom lärarlagen. Det här gör att information och kunskap fastnar hos några få. Och att skolans, egentligen fantastiska, potential i samverkan mellan specialistkompetenser inte frigörs och kommer eleverna tillgodo. Och det är det här som gör att trots att det finns kunskap och verksamma metoder för att skolan skulle kunna bli en förebyggande arena och lyckas med sitt värdegrundsuppdrag så används de inte. För informationen når inte ut och den nödvändiga samverkan gnisslar eller fungerar inte alls.De här tre orden, områdena, komponenterna – Ledning, kultur och struktur – är de allra viktigaste utvecklingsområdena för den svenska skolan. För inte heller satsningar inom kunskapsuppdraget kommer lyckas om vi inte får till dessa tre komponenter. Miljarder kronor satsas nu på matteundervisningen, men det kommer att vara miljarder i sjön om vi inte ser skolans problem. Skolan behöver organisationsutvecklas. Ett ledarskap som utgår från och brinner för hela skolans uppdrag. En kultur som bejakar och äger skolans samtliga frågor. En struktur som underlättar informations- och kunskapsflöden samt stödjer samverkan mellan skolans yrkesgrupper. Vilket fantastiskt spännande och meningsfullt uppdrag att ta sig an den organisationsutvecklings-uppgiften. Här tänker i alla fall jag lägga mycket av mitt framtida fokus. Och jag har börjat dra i lite forskar- och skolkontakter. Om du som läser det här också brinner för detta och har några tankar om det här – hör av er till mig.Spännande samtal
Igår var jag inbjuden till Stefan Einhorns releasfest för hans nya bok – Änglarnas svar. Stefan och förre utrikesministern och ordförande i FN:s generalförsamling, Jan Eliasson, förde som inledning på kvällen ett samtal om boken och dess huvudtema kring ont och gott samt livsavgörande val. Det blev ett spännande samtal att lyssna till där Jan Eliasson kunde dra paralleller till sina möten med tyranner och våldshärskare som Saddam Hussein, Mugabe och Khaddaffi. Jan Eliasson menade att civilisationens fernissa i form av godhet är tunn och mycket lätt kan skadas och att människor och samhällen då kan hänfalla till oerhörd grymhet. Han nämnde bland annat folkmordet i Rwanda, som exempel. Det är en kamp och något vi måste jobba med att stärka denna skyddande fernissa. Stefan hävdade å sin sida att de flesta människor har både gott och ont i sig men att forskning har visat det finns människor som överhuvudtaget inte begår onda handlingar och det som är gemensamt för dessa är att de har vuxit upp i familjer och miljöer där värdegrundsfrågor har varit grundläggande och funnits som en ständigt pågående diskussion. Reflektion utifrån det här samtalet blir att medmänsklighet och godhet är något vi inte kan ta för givet utan både som individer och som samhälle måste värna om. Och skolan har ett värdegrundsuppdrag som just handlar om att värna om dessa goda värden. Läs gärna (länken nedan) om den utbildning/seminarium som jag och Stefan har utvecklat – Konsten att vara snäll och bli klok i skolan – kanske är det ett sätt för er skola att lyfta värdegrundsuppdraget i er verksamhet. Länkar: Konsten att vara snäll och bli klok i skolanFöreläsningssäsongen igång
I förra veckan var det Borås, denna veckan Luleå. I nästa vecka blir det Visby, Gotland. Föreläsningssäsongen är igång.